Hur kan jag förlåta andra?

En man hade två söner. Den yngsta krävde sitt arv i förtid. Sedan lämnade han landet och ”levde … hämningslöst och slösade bort sin förmögenhet” (se Lukas 15:13).

Det blev svår svält i landet och sonen hade inga pengar att köpa mat för. Han tog ett jobb med att mata grisar och var så hungrig att han gärna skulle ha ätit grisarnas mat (se Lukas 15:14–16).

Då började han tänka på sin pappas arbetare och på att de hade mat i överflöd. Han bestämde sig för att be om ursäkt och säga till sin far att han ”inte längre [är] värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare” (Lukas 15:19).

”Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom” (Lukas 15:20).

Fadern klädde sin son i fina kläder och höll en festmåltid för honom med den bästa maten. Den äldre sonen kom hem från arbetet och hörde musiken och dansen. Han blev avundsjuk och vägrade att gå in i huset (se Lukas 15:22–28).

Fadern kom ut och talade med sin äldste son. Sonen ifrågasatte varför han aldrig hade fått en festmåltid när han hade varit rättfärdig och ansvarsfull hela tiden.

Fadern svarade att den äldre sonen alltid var hos honom, och ”allt mitt är ditt” (se Lukas 15:31). Han sa att de borde glädja sig, ”för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (se Lukas 15:32).

Vi kan förlåta dem som har sårat oss, även om det inte verkar rättvist. Gud rättar till allt, och om vi är trofasta kan vi få allt det som han har.

Moroni var överbefälhavare. Hans armé hade inte tillräckligt med soldater för att försvara städerna som de hade återerövrat från sina fiender.

Moroni skickade ett brev till regenten Pahoran ”och bad att denne skulle låta samla män för att förstärka … härarna” (se Alma 59:3) så att de kunde behålla de städer som de hade återtagit.

Men hjälpen skickades aldrig, och en av städerna blev attackerad. Staden föll. ”Moroni blev vred på de styrande på grund av deras likgiltighet för sitt lands frihet” (se Alma 59:13).

Moroni skrev ett till brev till Pahoran, regenten, och anklagade honom för att vara lat, maktlysten och att han bara brydde sig om sin egen säkerhet. Han hotade till och med att marschera mot Pahoran och ”slå [honom] med svärd” (se Alma 60:30) om han inte sände bistånd.

Det som Moroni inte visste var att folket hade gjort uppror mot Pahoran och att han hade tvingats fly från huvudstaden. Han svarade på Moronis brev och skrev: ”Jag … gläds [inte] åt dina stora lidanden, nej, det smärtar min själ” (Alma 61:2).

Trots att Pahoran blev orättvist anklagad blev han inte förolämpad. Han skrev: ”Du [har] klandrat mig i ditt brev, men det gör ingenting. Jag är inte vred, utan fröjdar mig åt ditt hjärtas stora ädelmod” (se Alma 61:9). Sedan bad han Moroni om hjälp att bekämpa upproret.